Min käre vän Kalypso skrev en mycket tänkvärd dikt. Jag måste bara dela med mig utav den:

Regn faller inte för ett öga blott

en tanke är åkern som ängen

fristå min klagan som hårda skott

det är ju ändå det som är poängen

Trofast är du ack

dock ett minne blott

tag mig och håll mig hårt

en kurva som följer min styva klack

jag vann dig som på lott

Fast tiden är knapp

vill jag följa din svävande arm

jag hoppades på att få napp

du var snäv och klen såsom braxen

Tag mig och håll mig hårt

för tanken är åkern som ängen

en blommas klagan, förlåt!

var finns poängen?

Krama min smärtsamma blick i din

vi kan mötas fast inte på riktigt

regn faller inte framför näsan dock

regn faller alltid på riktigt

Kalypso tar gärna emot kritik, men snälla, kritisera inte dikten!!!