De flesta människorna på jorden vaknar varje morgon och tänker : "Jag vill ha rispudding"

Ibland är det omformulerat som: "Jag måste prova något nytt" , "Vad hungrig jag är" eller "Kan jag inte få sova en stund till?"

Men innerst inne vet vi vad betydelsen är. Jag vill ha rispudding. Att man inte tillåter sig att få vad man vill ha kan bero på många olika saker. Det kan vara att man inte har råd, inte vet hur man gör eller att man inte orkar. Men om det är så att man faktiskt har råd, vet hur man gör och har ork men ändå inte bakar en rispudding kan det bero på att man har ett syndrom.

"Reyponds syndrom" är medfött och ej ärftligt. Det går ut på att man inte ger sig själv det man vill ha innerst inne. Om du känner dig träffad, gå till en Psykolog som kan bekräfta din misstanke. Det finns förstås ingen bot, men det kan vara bra att veta vad man lider av.

Så hur lever man med Reyponds syndrom? Jo, det är ett ganska normalt liv. Det blir förstår inte skärsilt mycket rispudding, men det kan man ju leva med. En personlig assistent kan göra livet mycket lättare. Det måste vara någon man kan lita på, som man kan berätta vad man verkligen vill för. Så kan man få hjälp att genomföra det även om det känns motigt.

En bra assistent lyssnar, om du vill säga: "Vad hungrig jag är" ("Jag vill ha rispudding") , säger : "mmm" eller "jag förstår" och får en lite bekymrad min.

Jag hoppas att ni som nu förstår anledningen till er avsaknad av rispudding kan ta detta som en spark i baken och gå vidare i livet, lycka till!