Antonius var bekymrad, men inte tillräckligt för att göra något åt saken. I stället red han på sin ståtliga häst och övade sin basröst genom att ropa på folk.

"RASBETIUS" ekade det genom den lilla staden varefter tio små spingpojkar applåderade och drog ned byxorna.

"Ståtligt, vår herre!"

"Du låter som en brunstig tjur!"

Vid dessa uttryckanden och småfisar rumpade Antonius och hans häst iväg 5 meter. Men bland skuggorna dolde sig en skepnad som djupt inne i sitt huvud tänkte: "Blåbär".

En dag senare när Antonius satt och studerade sitt studerande började det regna ner lappar på hans öron. Han skymtade ordet blåbär på alla lapparna förutom en. Så han skyndade sig att skriva dit Blåbär på den lappen. Sedan gick det upp för honom! Blåbär på alla lapparna; "JAG HAR GLÖMT KALKONEN I UGNEN!"

Han sprang iväg mot köket, men då han kom fram upptäckte han att kalkonen varit inne så länge att den fått liv och flugit iväg genom fönstret. Det var dags för en rap...

Precis när Antonius trodde att rapen skulle ljuda i hans kollosala slott spatserade Tunisius in i rummet. Till Antonius förskräckelse såg hon fullständigt förfärlig ut.

"Älskade lilla plutterumpestumpen!" kvittrade hon och kittlade honom mellan skinkorna. Antonius konde inte hålla sig utan lät sin enorma rap spruta ut sin heta och illaluktande luft rakt i hennes ansikte. "Fantastiskt!" kvittrade Tunisius "Jag tror att jag just blev med barn!".

"Trams!" sade Antonius och gick mot fönstret för att tänka. Men nio månader senare föddes det lilla otyget. Fult och äckligt som barnet var ville ingen hålla det förutom Tunisius som älskade barnet.

Antoinus som helst ville glömma ungjäveln gick till skogen för att slå en drill. Just då fick han syn på en svamp som sade:

"Det här är ett tecken."

Men det trodde inte Antonius en sekund på. Han trampade på svampen. Hans tankar gled motstridigt till hans son som Tunisis döpt till BBR (Beklämd Barn Rumpa). Han ville bli av med BBR. Hur skulle han lyckas. Det vore nog bäst att söka råd hons den allra fjolligaste av fjollor: Fjollifer Fjollus. Så Antonius gav sig av mot den fjolligaste platsen av alla, Fj Fjollus fjolliga bostad.

"Var hälsad, Fjolliga man..." Hördes Fjollus röst då Antonius närmade sig hans hem med äcklade näshår. "Nämen!" utbrast han sedan förskräckt (men fjolligt). "Vem är du, som inte är det minsta fjollig?"

"Det angår min son. Han är Jättefjollig, jag lovar. Och min fru med."

"Men inte lika fjolliga som jag?" sade Fjolls och spände knäna mot mustachen i all sin fjollighet.

"Nej, naturligvis inte Fjollifer Fjollus! Det vore obermhärtigt av dem att vara så fjolliga som du Ers Fjollhet!"

"Dåså!" sade Fjollifer och började putsa sina redan skinande armbågar. "Vad kan jag stå till tjänst med idag?"

"Jag vill bli av med min son BBR.." suckade Antonius.

Fjollifer skrek som en get. "BBR!? Som i Beklämd Barn Rumpa?!"

"Just precis."

"Okej, jag hjälper dig på villkoret att du letar upp en svamp åt mig. Det är en mycket speciell svamp och det finns bara en. En talande svamp. Jag vill ha den, levande."

Antonius svalde förskräckt. "Nedrans banansås!" tänkte han och dreglade mycket olämpligt på Fjollifers finaste rabatt.

"V-v-vad ska du ha den till?"

"Den innehåller ett extrakt som är absolut fantastisk för huden runt ögonen."

"Åh, jag förstår. Du har de mest fjolliga ögon jag sett."

Med de orden sprang Antonius ut ur Fjollifers trädgård och snubblade på allt i sin väg. "Tackar, tackar!" kvittrade Fjollifer och lade ännu en klick gelé i sina ögonbryn.

Antonio hade inte fått någon ide. Så han gick på sin strumpkänsla. Den sade åt honom att äta kokt köttfärsås. Så han sprang tillbaka till svampen han trampat på, drog upp en tuschpenna ur bakfickan på sina strumpbyxor och målade ytterst fula ögon och tillhörande mun på svampen. Sedan skuttade han tillbaka i rikting mot rismaltanien. Snart hörde han en röst bakom sig. Det var Fjollus.

"Varför kommer du inte tillbaka till mitt hus?"

"Ojsan. Jag glömde... Men varför är du här? Förföljde du mej?"

Fjollifer snöt sig förnämnt i ögonen. "Ja, det är en del av min daglia fjollighet. Men nu måste jag fråga dig. Varför målade du på svampen?"

"Ehh. Näe, jag matade den bara med tusch. Den sa till mej att den inte var hungrig."

"Jaså. Få hit den då..."

"NEJ! Eller förresten, här. Urskäkta, jag lider av  ÄFSÄS-syndrom (Äcklig Fjant Som Ändrar Sig-syndrom)...

Fjollus cyklade iväg på sin trampbåt.